lifebyjanna

Har inte bloggat på evigheter, hade inte heller tänkt att börja med det men måste få skriva av mig. Känner att jag har mycket på hjärtat som sakta men säkert ska komma ut. Skriver det här främst för att mina vänner inte ska tro att jag inte bryr mig om dem och att jag skiter i dem. Jag har varit konstig, agerat på helt fel sätt. Istället för att prata med er valde jag att isolera mig själv i ett tomrum. Förlåt, men ni skulle ändå inte förstå. Ingen kan riktigt förstå för ingen riktigt vet. Det är mitt fel, jag skyller inte på er. Jag borde svarat på telefonen, svarat på sms och följt med ut men jag valde den enkla väggen. Tack för att ni fanns där, uppskattar det som fan fastän jag inte har visat det.

Jag har gått igenom ett helvete, ett helvete som jag från djupet av mitt hjärta önskar att ingen går igenom. Jag har aldrig kännt mig lika ensam, vilse, krossad, helt förstörd helt enkelt. Ville hoppa framför ett tåg för att aldrig mer få känna smärtan igen, ord räcker inte till. Tror inte att jag har gråtit lika mycket i hela mitt liv. Ingen vet riktigt vad som egentligen har hänt, ingen kommer heller få reda på allting. Utan det får vara som det är, jag klarar inte av det längre. Känns som att jag går ut med en mask varje gång jag går ut hemifrån, är trött på att bära på en glad mask hela jävla tiden. Det ända jag vill är att hoppa av min utbidning och åka iväg till ett annat land för att bara komma bort, men tyvärr så kan jag inte det. Jag ska kämpa igenom allting...

Ett sms och mitt hjärta sa stopp, that was it. Det kändes som att hela världen rasade samman. Hela mitt jag har hoppats, drömt och älskat. Aldrig gett upp. Ikväll rasade allting, allting togs ifrån mig. Förevigt. jag är tom. helt fucking tom. så jävla ensam.

men jag älskar er, älskar er som fan
ibland räcker man inte till bara ...

Er Janna